Psykisk ohälsa förstör relationen med min mamma

Jag har under lång tid haft problem med ångest och depression som går upp och ned, vilket är något som hela min familj vet om och något som jag har försökt jobba med att bli bättre på att hantera (har träffat en psykolog bland annat). När det blir extra jobbig och jag mår sämre än vanligt så blir jag väldigt sluten och går in i mig själv. När det händer så brukar min mamma alltid tolka det som att jag är sur på henne och hon pratar ofta om hur jobbig jag är att se på när jag mår så. Det har gjort att jag isolerar mig och undviker kontakt med andra så fort jag känner att jag börjar må dåligt för att de ska slippa ha med mig att göra. Nu har jag mått extra dåligt under några månader och spenderar mesta av min tid ensam på mitt rum. Jag har råkat vända nästan helt på dygnet för att jag har så svårt att somna på nätterna. Min mamma har nyligen opererat sig och har svårt att ta sig runt i huset. Jag har inte varit så omhändertagande som jag borde ha varit och har tagit för givet att hon skulle säga till om hon behövde något, vilket var väldigt dumt. Idag när jag kom hem efter att ha hämtat medicin åt henne mötte hon mig och var väldigt arg. Hon pratade om att jag är sur på henne och är bitter när jag hjälper henne med saker och att jag igonerar henne. Jag är inte sur på henne alls och tycker absolut inte det är någon börda att hjälpa henne men jag kan inte få mig själv att låtsas vara glad och positiv när jag mår så jäkla dåligt. Jag kunde inte berätta det för henne på ett bra sätt och det hela slutade med att hon sa att hon inte vill ha något med mig att göra längre. Nu är jag väldigt orolig över hur jag ska klara mig. Min mamma betyder oerhört mycket för mig och jag vet inte hur jag ska lösa det här.

Hej vännen,

Det låter oerhört tungt för dig att du sitter själv på rummet med tankar och känslor och att du mår dåligt. Bra att du skriver i MIND forum.

Du beskriver en nära relation med din mamma och vill finnas för henne utifrån hennes behov. Du har samtidigt en tung tid med egen ångest och dessutom med egna sömnsvårigheter. Dessutom tolkar jag din situation och beskrivning med ökade skamkänslor när du inte uppfyller omgivningens krav. Kanske har jag fel?

Du verkar vara en fantastisk dotter/son med en genuin empati för din mamma.
Får jag fråga hur gammal du är?

Jag tänker på två saker…

1. Din mamma är vuxen och har ett eget ansvar att be om hjälp om hon behöver stöd. Det är INTE ditt ansvar. Det är heller INTE din psykiska ohälsa som förstör relationen. Du gör så gott du kan. Det du beskriver synliggör snarare behovet av kommunikation er emellan.

2. Vad hindrar dig själv från att vara ärlig med din mamma och beskriva anledningen till att du ”sluter dig” på ditt rum. Ibland kanske man inte vet. (Det är dessutom helt och okej att inte veta).  Hur är det för dig? Kan du sätta ord på känslorna som du känner?

Kram på dig 💞